Hemma hos morfar rotade jag fram några foton på mig och Lova för länge sen. Då kom jag att tänka på en sak. Vad skulle vara utan henne? 1,5 år skiljer det mellan oss, och ändå känns det som vi är lika gamla. Du är min bästa vän. Alltid. Varje morgon när jag vaknar upp blir jag glad när jag ser dig, även om du är sur. Ingen förstår oss, våran humor är alltid den sämsta. Jag blir alltid en bättre person av dig. En posetivare och gladare. Vi är inte systrar, utan mer än så.




Samma galna, drogade pensionssparare då som nu. Achmed på dig. Jag älskar dig så himla mycket, och jag skulle inte vara den jag är idag utan dig.♥